Jag har alltid tyckt diabetes varit en så tråkig sjukdom, så mycket fakta som aldrig fått sin egna vecka utan legat inknökat bland massa annat, så luddigt i mitt huvud.
Nu när jag går på endokrinmottagningen och fotmottagningen börjar det bli mer klart för mig. Vilken ruskig sjukdom det är. Vilka fantastiska mediciner det finns nu i vår tid! (Innan insulinet upptäcktes typ 1920 dog man direkt om man fick diabetes typ 1!) Hur svår den faktiskt är att reglera. Hur ohyggliga de, i princip, oundvikliga komplikationerna är. Vilka akuta och livshotande tillstånd man kan hamna i snabbt om man inte har full koll alltid. Vilken trådfin gräns kroppen klarar av att reglera blodsockret på om allt funkar som det ska, och hur svårt det är att själv försöka styra detta när bukspottkörteln lagt av. Vilket jobb det är att ha diabetes, i princip som att ha ett extra heltidsjobb hela livet! Hur ens liv kommer att kretsa kring det där blodsockret, att man tex måste räkna bort vissa yrkesval som bla polis och lastbils/taxichaufför.
Jag vill tänka att jag skulle varit en sån där duktig, ambitiös, välreglerad diabetiker om det hade hänt mig. Men med tanke på hur ambitiöst jag sköter min sjukgymnastik tex tror jag att jag snarare skulle hamnat i den där sorgliga gruppen med dålig compliance med hej vilt svängande blodsocker som får alla möjliga komplikationer.
Så jag tackar ännu en gång för att jag förskonats och är frisk!
Och till alla diabetiker där ute: all respekt till er!
Kommentera