I princip dagligen ser och hör jag den mest bittra städerska som denna värld har skådat (typ alltså), och varje gång jag hör hennes klagan tänker jag "herregud jag vill inte bli som hon!!", men tydligen har jag och hon liknande genetiska anlag eller nåt för hur mycket jag än försöker vara positiv, tacksam och optimistisk så hamnar jag ändå alltid tillbaka på den realistiska pessimistiska sidan. Alltså det är inte det att jag aldrig kan vara optimistisk, jag kan vara väldigt optimistisk ibland (naiv också för den delen) men jag kan liksom inte göra optimismen till en livsstil. Det bästa jag kan åstadkomma i längre perioder i sträck när jag försöker undvika att vara negativ (vilket jag har försökt i minst ett år känns det som) är att vara typ likgiltig, som i "jaha, det här måste göras vare sig jag vill eller inte så det är lika bra att inte reflektera över om jag gillar det eller inte" och ibland känns det som om jag bara går på som en robot genom vardagen. Why? Jag vill vara en positiv människa men hur kämpigt ska det vara liksom? Hur mycket energi och tankekraft ska man behöva lägga ner varje dag? 
Börjar fundera på om det beror på att jag faktiskt verkligen behöver en paus så att jag kan rensa hjärnan och hitta tillbaka till känslan av att detta är vad jag vill göra med mitt liv. Så himla olägligt det kommer bara, preciiiiis innan T9, fastenta och underläkarvikmöjligheter. Men kroppen brukar inte bry sig om att tajma tillfällen i livet då det passar bra att kapitulera (om nu såna tillfällen över huvud taget finns) så det kanske bara är att acceptera. Tanken på en paus känns onekligen väldigt lockande. 
Har bloggat extremt dåligt för det händer extremt mycket i mitt liv just nu! Men i oktober var jag på Corbal! Dvs medicinska föreningens bal. En mycket trevlig tillställning! Trots att jag kl 12 samma dag fick ett hysteriskt gråtanfall när jag lyckades göra ett hål i klänningen jag egentligen skulle ha på mig med strykjärnet. Pratade med mamma i tele samtidigt för hon instruerade mig i hur jag skulle använda hennes ångstrykjärn och hon kom snabbt på (min hjärna var ju bara tom) att jag faktiskt hade en till klänning nere i mitt förråd som jag kunde ha, så krisen gick snabbt över som tur var! Och så ofantligt turligt nog så hade jag på nåt sätt lyckats få mina röda skor och min svarta väska från halmstad till Lund så jag hade faktiskt en komplett outfit!  Kom lite sent till förfördrinken hos Anna dock eftersom jag var tvungen att planera om hela frisyren (skulle ha utsläppt lockat hår men ville inte ha det till svarta klänningen för den har så snygg öppen rygg).
Men det löste sig på bästa sätt och jag hade en jättetrevlig kväll! Middagen var först soppa på palsternacka, sedan lamm med potatisgratäng med chevre och sist äppelparfait. Jag fick dock jättesnålt med soppa, medan de mittemot mig fick fulla skålar så var min botten bara precis täckt. Bad om en extra köttbit till huvudrätten som kompensation (var ju jättehungrig!) så det fixade sig också. Det var trevligt att dansa och sen kom många kompisar på eftersläppet också så det var kul! 
Trodde jag skulle bli dunderförkyld efteråt eftersom vi stod ute i typ inga kläder i nästan 40 min och fotade men det slapp jag också undan!