I princip dagligen ser och hör jag den mest bittra städerska som denna värld har skådat (typ alltså), och varje gång jag hör hennes klagan tänker jag "herregud jag vill inte bli som hon!!", men tydligen har jag och hon liknande genetiska anlag eller nåt för hur mycket jag än försöker vara positiv, tacksam och optimistisk så hamnar jag ändå alltid tillbaka på den realistiska pessimistiska sidan. Alltså det är inte det att jag aldrig kan vara optimistisk, jag kan vara väldigt optimistisk ibland (naiv också för den delen) men jag kan liksom inte göra optimismen till en livsstil. Det bästa jag kan åstadkomma i längre perioder i sträck när jag försöker undvika att vara negativ (vilket jag har försökt i minst ett år känns det som) är att vara typ likgiltig, som i "jaha, det här måste göras vare sig jag vill eller inte så det är lika bra att inte reflektera över om jag gillar det eller inte" och ibland känns det som om jag bara går på som en robot genom vardagen. Why? Jag vill vara en positiv människa men hur kämpigt ska det vara liksom? Hur mycket energi och tankekraft ska man behöva lägga ner varje dag?
Börjar fundera på om det beror på att jag faktiskt verkligen behöver en paus så att jag kan rensa hjärnan och hitta tillbaka till känslan av att detta är vad jag vill göra med mitt liv. Så himla olägligt det kommer bara, preciiiiis innan T9, fastenta och underläkarvikmöjligheter. Men kroppen brukar inte bry sig om att tajma tillfällen i livet då det passar bra att kapitulera (om nu såna tillfällen över huvud taget finns) så det kanske bara är att acceptera. Tanken på en paus känns onekligen väldigt lockande.
