Min kropp vill inte ha sömn och välmående innan tentorna, min kropp vill tydligen snitta 3h per natt dagarna innan tentorna, ha urinvägsinfektion, ångest och förkylning. Min kropp och mitt förnuft kommer inte överens men tyvärr är kroppen herre över förnuftet. Blir spännande att se hur jag kan prestera på skriftliga imorn med illamående, trängningar, huvudvärk och täppt näsa. Min kropp vill tydligen pressa sig till allra yttersta gränsen, får se om hjärnan är villig att samarbeta då... 
Alltså suck. Längtar så tills detta är över.
Jag är min egna värsta fiende. Eller min lathet är. Skjöt på fördjupningsarbetet tills sista stund vilket resulterar i att jag tre nätter i rad gått och lagt mig efter 00.00, somnat först vid 01.00 och gått upp 05.40 för en superlång heldag som inte tar slut förrän 01.00 den heller.  Ja, ni kanske förstår vad 4,5 h jätteorolig sömn tre dagar i rad gör med mig. Jag är helt förstörd. Helt. Och så ska jag ha jour på torsdag kväll så det blir en superlåång dag. Känns som att jag har en förkylning på G och kommer däcka vilken stund som helst av det och stress, men jag kör på, för vad kan man göra? Herregud, måste lära mig ta tag i saker i tid för det funkar inte att skjuta upp när man har så tidiga morgnar och fulla dagar! 
I veckan gick jag jour på ortopeden. Akuten var överfull, kirurgerna delade disk med ortopedern eftersom kirurgernas område pga platsbrist på sjukhuset har blivit typ en vårdavdelning där patienterna ligger i väntan på att bli inlagda. Ett så kallat beredskapsläge. Medicinarna var överbelamrade med patienter, kirurgerna var överbelamrade med patienter, till och med önh hade en jämn ström av patienter (till skillnad från när jag var där såklart, då kom det typ 3st på 5 timmar...) men Ortopederna, nä de hade Inget att göra! När jag kom var det två otittade patienter på tre läkare, så jag fick se två stycken då. Och sen så var det tomt. Och det var tomt. Och ännu mer tomt. Men som tur var ville handledaren jag gick med förmedla all sin kunskap till mig (typ) så han berättade och frågade ut mig och berättade mer. Så det var inte helt bortkastad tid i alla fall! 

En trevlig sak med beredskapsläget var att det serverades massor med frukt, kakor och godis i fikarummet. Trevligt för alla som kan äta socker. Vilket inte jag kan, eller snarare får. Vi var där två vändor eftersom vi inte hade nåt att göra. Och eftersom det var så otroligt lockande med godis och kakor och sockersuget bara skrek inom mig så åt jag en apelsin och en banan. (Jag vet att frukt innehåller massa socker och speciellt bananen men jag kunde inte hålla mig och frukten kändes mer förlåtande, ok.) Så det kändes bedrövligt men gick ändå bra att hålla sig från godisskålen. Trots att mina tankar i fikarummet bara kretsade kring "jag kan väl ändå få ta en liiiten bit" "nej men hallå du har ju sockerförbud" "herregud hur mycket kan det skada?" "Tar du en så kommer du trilla dit igen och då blir det 1,5 veckas slit i onödan" osv. 
Åt bara frukt då och sen höll jag mig ifrån fikarummet. Men sen så, klockan åtta-halv nio när jag inte hade sett skymten av en patient på nästan 3h så följde jag efter läkaren för att prata med en sjuksköterska och helt plötsligt ser jag att det står en godisskål där.
...
.....
......
Och alltså det blev SÅ jobbigt! Begäret skrek i mig, sockret hypnotiserade mig. Jag stirrade på en godisbit och förställde mig hur jag förde den till munnen. Kände nästan smaken av den. Saliven började rinna till. Jag höll på att ge upp. Men så var det nån liten röst som stoppade mig. besviken jag blev. Just då kände jag bara besvikelse men såhär i efterhand är jag nöjd att jag lät bli. Och så gick läkaren därifrån och jag följde efter och så fanns inte godisskålen mer. Puh. I made it!