24 Jan

19:09
Twitter Facebook

Förnekelse?

1kommentarer
Blir så konfunderad när jag ser folk som fortfarande röker efter 3,5 år på läkarutbildningen - har ni lärt er Nånting över huvud taget? Tänkte ni sitta och med er rökandedräkt ge era patienter rådet att sluta röka? Eller skiter ni i det, för om man blundar för sig själv kanske man blundar för sina patienter också? Ignorerar de dåliga hälsoeffekterna av rökning? För man kan väl inte sitta och ge ett råd om att sluta röka till någon som inte läst om lungor och lungsjukdomar och i allmänhet andra sjukdomar och cancer och träffat patienter med KOL om man själv som Gjort det här i några år Ändå inte slutat? Jag förstår att det kan vara svårt att motivera sig till att sluta röka baserat på samhällets "rökning är dåligt/rökning dödar/rökning ger lungcancer" om man inte lärt sig det ingående och sett hur det förstört livet för många människor. Men jag kan inte förstå hur det kan vara så svårt när man har lärt sig allt det och sett dessa stackars människor. Jag förstår det verkligen inte. Typ högsta graden av förnekelse eller jag vet inte vad. Jag blir faktiskt nästan provocerad av det. Men det är ju onödigt att bli arg för nåt som inte påverkar mig och som jag antagligen inte kan påverka. Men snälla ni. Sluta röka!



Läkarprogrammet
Kommentera

1 kommentarer

Jessica

29 Jan 2015 17:39

Hej Karolina!

Har precis hittat hit och det första jag tänkte på när jag läste din beskrivning var att du har gått från att vara väldigt äckelmagad till att kunna diskutera allt, typ. Du anar inte vilket hopp det ingav att läsa, haha! Jag pluggar just nu till psykolog men har kommit fram till det är läkare jag vill bli. Problemet är bara att jag alltid har varit väldigt äckladmagad (speciellt vad gäller spyor och allt som har med buken att göra) och detta får mig att tvivla. Men allt annat talar verkligen FÖR läkarutbildningen och yrket, och jag är så himla ledsen för att det här ska sätta stopp för det hela.. Har du några tips/tröstande ord till mig?

Kram!

Svar: Hej Jessica! Kul att du hittat hit! Jag hade liknande problem som du innan jag började på läkarutbildningen, jag mådde illa bara jag såg blod på tv, och jag kunde inte föreställa mig hur jag skulle vistas i sjukhusmiljö med blodprover och sårskador eller ens tänka på att jag nån gång i utbildningen skulle bli tvungen att vara med på operationer! Mina kompisar och släktingar sa "hur ska du klara av läkarutbildnings, du som inte ens kan se blod!".
Den första månaden på första terminen på lärarutbildningen läste vi lite översiktligt om knäskador och jag minns så väl den föreläsningen där föreläsaren helt plötsligt klickar upp en bild på ett sönderslitet blodigt knä. Och ett till. Och ett till. Jag var tvungen att vända bort huvudet, och jag var inte den enda som inte kunde kolla på bilderna. Sen fick vi gå en dag på sjukhus och då var jag på diabetesmottagning och fick se en massa diabetesfötter med sår och var och död vävnad och amputerade tår och fötter med sår som inte läkte. Och det luktade SÅ illa så jag trodde jag skulle kräkas, hela dan. Men alltså, man tar sig igenom det!

Det mesta kommer stegvis, så man hinner vänja sig vid lite äckliga saker, sen lite mer äckliga, och lite mer äckliga. Och plötsligt har man sett så äckliga saker att det där med att se ett blödande skärsår verkar helt banalt.
Vissa saker klarar man av bara för att man måste även om man inte fått vänja sig vid tanken (tex min första diabetesfotdag, eller när vi skulle öva på att ta blodprov i armvecket på varandra och jag höll på att bryta ihop och börja lipa när min kompis skulle göra det på mig, eller första gången vi skulle vara med på obduktion) och andra saker hittar man sina sätt att handskas med.

Min metod har varit att utnyttja min nyförvärvade kunskap till att kringgå min äckelmage. Typ: det blöder ur ett djupt sår, då tänker jag inte på att det här såret har uppstått genom att någon har slitit sönder huden (Aj!), slitit sönder huden så jävulskt djupt att man kan se en massa köttiga flikar, gryniga och blodiga grejer där inne (ajajaj och dubbel blä!) och att det rinner rött varmt blod ur (blod, aaah, det borde vara INUTI kroppen inte utanför, äckligt!). Istället tänker jag faktamässigt: okej, den här personen har på något sätt gjort hål på sin överhud, huden, underhudsfettet (hey, det är ju det gryniga), någon muskel och en massa blodkärl. Blodkärl som består av epitelceller ihopsatta till en rund struktur där blodet flyter. Blodet som är röda blodkroppar. (Och här ser jag bilder på epitelceller, blodkärl och röda blodkroppar ur skolböckerna framför mig). Så allt blod, det är bara dessa blodkroppar. Och det flikiga, det är celler som blivit ryckta ur sina ursprungliga strukturer och inte kan hålla ihop och därför ligger i enkla rader här och var. Ja, du fattar va.

Så mitt sätt att handskas med allt jag tidigare tyckte var äckligt är att omvandla det till ren fakta. Och fascination. Här om dagen var jag med på min första höftoperationer ever. Och jag hade inte tid att fokusera på något äckligt för jag var så fascinerad av att "nu skär han igenom huden, där ser jag underhudsfettet, och nu ser jag fascian! Och wow är det där den muskeln? Nu delar han på muskeln och shit, där är lårbenet! Cooooolt!".
Så ja, min tröst är att du vänjer dig och du klarar av saker, ibland för att du helt enkelt måste men oftast för att du lär dig hur du ska handskas med det. Har jag klarat det så kommer definitivt du också göra det! Och inte bara klara det utan har du intresset för det kommer du tycka det är KUL också!
Kram och lycka till! :)
medstudent.blogg.se

Kommentera

Publiceras ej