Innan den här terminen var jag väldigt orolig för hur jag skulle reagera på att vara med på operation. Jag har ju innan jag började på läkarutbildningen alltid varit väldigt äckelmagad och även om det blivit mycket bättre så är ju ändå operation en stor grej. Men alltså. Ärligt talat är det typ ingenting i jämförelse med obduktionerna vi var tvungna att vara med på termin 4 och 5! I och för sig har jag inte varit på kirurgiska operationer där man öppnar hela buken och så, så lite orolig är jag väl fortfarande, men ortopediska operationer är verkligen inte särskilt obehagligt! Patienten är ju övertäckt av dukar förutom på just det stället där man ska skära så det känns liksom inte lika hemskt på något vid. Första snittet är ju fortfarande lite obehagligt för då skär man ju upp intakt hud och så men sen är det ju redan "förstört" så då har jag inga problem med det. Ibland kan det vara lite obehagligt, typ när jag har på en handledaoperation för då ser man ju hela handen och det är ju en sån naturlig grej och plötsligt är den helt uppskuren i handleden (vilket var typ det obehagligaste jag visste innan) och så ser man alla senor, men då är det bara att fokusera på just alla senor och intressera sig för vad man ser för då tappar man fokus på att det är obehagligt. Och sen så är operationer så rena. Både rent sterilmässigt, för det är ju självklart väldigt väldigt rent och sterilt!, men också liksom hur det ser ut när man öppnar upp. För man blodstillar ju, knipsar eller bränner ihop blodkärlskanter så det inte blöder så det blir inte det där rinnande slafsiga överallt (inte så mycket i alla fall). Vet inte riktigt vart jag ville komma, men operation är i alla fall inte alls så obehagligt som jag tänkte mig utan oftast väldigt intressant! 

Kommentera

Publiceras ej